Perfektion
Tänker ofta på hur alla oskrivna regler som finns i vårt samhälle eller i alla samhällen runt omkring i världen, om det nu kan sägas finnas mer än ett samhälle. Det är ungefär som att prata i olika raser, vadå för raser? Härstammar vi inte alla från samma "ras"? Hur vi än tror att världen kom till så började det ju på något sätt, och de flesta teorierna bygger väl ändå på att våra skillnader framträdit först på senare tid, eller? Well, det blev en liten avstickare, men ibland är det nödvändigt att få lufta lite, så det är så det är bäst att ni vänjer er.
I alla fall, det var alla de oskrivna reglerna som skulle diskuteras. Visst är många av dem bra, absolut och jag tycker det är helt fantastiskt att vi alla lyckas jobba åt samma håll på så många olika plan trots att vi inte enlligt lag är skyldig att göra det. Däremot medför även dessa såkallade oskrivna regler, eller kanske bättre kallade förhållningssätten, ofta begränsningar. Dessa skiljer sig självklart på många sätt mellan olika kulturer men något som jag har mött på i samtliga kuturer jag haft möjligheten att möta är den ständiga strävan efter att uppnå perfektion. Det kan låta lite extremt men det jag syftar till är viljan att ha det perfekta livet vilket exempelvis medför det perfekta förhållandet och den perfekta familjen. Denna strävan medför ett väldigt hemlighetsmakeri. För som vi alla vet så finns inte den perfekta människan och synnerligen inte den perfekta familjen. Det finns en baksida på allt och alla. Men vet ni vad? Det gör inget! Livet skulle vara ganska så tråkigt om allt bara flöt på och alla levde inramade liv. Visst önskar jag ofta att min familj bara kunde vara "normal" och konfliktfri eftersom livet skulle vara så mycket lättare då. Men det är såhär livet är, verkligheten är inte perfekt och kommer aldrig heller vara det.
Satt och kollade på Oprah idag, temat för dagen var "motherhood" och syftet var att genom diskussion av dess baksida skapa ett slags systerskap mammor emellan för att öppna upp och få mammor att föstå att de inte är ensamma och att man inte behöver låtsas att livet som mamma är en dans på rosor. Ofta är det så att enbart de positiva delarna av ens liv syns utåt medan de lite sämre eller rent av hemska delarna döljs och hålls hemliga för utomstående. Frågan är bara vilken nytta detta gör. Jag och mina kompisar pratade för många år sedan om just detta när det gäller förhållanden. Ett par av oss hade precis avslutat långa förhållanden som på det ena eller det andra sättet inte varit speciellt bra och hade äntligen börjat känna oss bekväma i att berätta för varandra om hur vi kämpat ensamma under delar av dessa förhållanden. Vid detta tillfälle diskuterade vi hur viktigt det är att vända oss till varandra när vi har problem för hjälp och stöd. Det visade sig att vi många gånger undvikit detta då vi varit rädda för var att våra vänner efter att ha hört om våra partners handlingar skulle sluta tycka om dem. Då skulle våra inte så perfekta förhållanden vara avslöjade och våra "perfekta" omdöme och integritet vara fläckade så länge vi stannade tillsammans med dom. Men vad var vi egentligen rädda för? Hade det inte varit bättre att få lite perspektiv utifrån från de människor som bryr sig mest om oss? Mina vänner vill bara mitt bästa och precis som vi kom fram till så vill vi tycka om de människor (i detta fallet partnerna) som våra vänner älskar. Vi litar på varandras omdömen och gör allt för att se det den andra ser innan vi lägger oss i och försöker få dem på att öppna sina vackra ögon och se verkligheten. Att vilja kunna hantera situationen är nog största anledningen till att saker hålls hemliga för andra, jag menar vem vill erkänna att de inte längre har fler svar eller lösningar på hur de ska få sitt liv att fungera? Inte jag i alla fall! Det är svårt att känna sig maktlös och kanske ännu svårare att erkänna detta för andra. Jag vill att min familj och mina vänner ska se mig och se en stark, smart och självständig ung kvinna, inte som hjälplös och olycklig. Så trots mitt samtal med mina vänner för några år sedan har jag ändå fortsatt att hålla mycket för mig själv. Jag har dock även blivit mycket bättre på att dela med mig av vissa delar av mitt liv och lärt mig att detta gör att jag lättare kan ta tag i problemen och försöka jobba mot en lösning eller åtminstone lägga mina funderingar åt sidan efter att jag såattsäga fått dom "off my chest". På senaste tiden har jag bestämt mig för att detta inte bara ska gälladelar av mitt liv utan istället inkludera hela mitt liv. Jag vet att jag på detta sätt kommer börja må bättre och andas lättare. Att ta tag i problemen, söka hjälp utifrån och vara ärlig mot mig själv är viktiga delar i strävan mot lycka och jag har bestämt mig för att vara lycklig.
Tänk om vi alla bara kunde släppa våra fasader och sikta mot lycka istället för perfektion, hjälpa varandra istället för att fördöma varandra, förstå att alla bara gör sitt bästa och stötta varandra i våra val. Well, de flesta i alla fall. ;) Vi är alla unika och vi lär från alla situationer vi under vår livstid hamnar i. Varför inte jobba på att förbättra båra svagheter istället för att gömma dem? Tror mycket lidande på detta sätt skulle kunna försvinna och förväntningarna på oss som människor skulle minska.
Let's be real and help each other!