Host host

Hostar mest hela tiden nu, lite påfrestande faktiskt. Att sitta ensam och hosta är väl inte så jobbigt men att vara bland människor och försöka hålla mig från att hosta hela tiden och på alla, det är lite jobbigt. Speciellt då hostattackerna ofta leder till plötsliga svettningar, lite obekvämt sådär. Känner mig så jävla löjlig också, som om jag sitter och låtsas typ. Men det är ju på riktigt så det är ok. :P

Nu ska ja ta en till sugis så att det dämpas lite, ser verkligen inte fram emot den kommande natten men what to do? Bara att ladda upp med tabletter, vatten och annat smått och gott och hoppas jag får sova lite iaf. Pedro med för den delen - stackarn!

Oops, I did it again!

Har återigen stannat uppe alldeles för länge och det helt i onödan också, som vanligt. Tänkte redan vid tio gå och lägga mig och kika på en film men som vanligt kom lite saker i vägen och nu ligger jag här klockan 03.30, visserligen i sängen, men med datorn fortfarande i gång och lite lätt ångest. Usch!

The Help

Läser en så sjukt härlig bok just nu, The Help, underbar! Den handlar om hur livet såg ut i den segregerade södern i USA under 1960-talet, eller kanske mer konkret om hur interaktionen, eller just uteblivandet av interaktionen mellan svarta och vita såg ut under denna tid. Har ännu bara kommit ca. en femtedel genom boken men har sedan första sidan varit fast.

Tre kvinnor från Jackson, Missisippi, två "maids" och en "hemmafru", berättar sina historier och jag anar att dessa i slutändan kommer bindas ihop på något intressant sätt. Boken är mycket skickligt skriven, vilket språk som används (!!), det är helt klart halva nöjet. Riktig söderaccent har de och det gäller att hänga med och tänka sig in i hur det skulle låta i verkligheten. Tänk att språket kan göra så mycket för hur läsaren känner för boken och dess karaktärer.

Det är med en blandning av äcklan och förtjusan jag hittills tagit mig igenom denna bok och hoppas att den kommer fortsätta engagera mig. Tänk hur det var för bara några årtionden sedan, under mina föräldrars första levnadsår. Svarta "maids" stod ofta praktiskt taget helt för uppfostran av de vitas barn men var inte människor nog att få använda gästtoaletten i huset utan var uppmanade att hålla sig till tjänstetoaletten. Jag är så glad att jag inte levde på den tiden, detta av två anledningar. Den första är att jag är rädd att jag själv skulle betee mig precis på det sättet jag läser om i boken, ignorant och oförskämt. Något som absolut inte skulle vara konstigt eftersom det skulle vara min verklighet, men det gör ont att tänka på det. Andra anledningen är att om jag inte skulle betee mig som den typiska vita kvinnan så skulle jag nästan ha det ännu jobbigare eftersom jag mer eller mindre skulle bli betraktad som galen av båda sidor. Jag skulle antagligen bli utfrusen av mina "kära" vita vänninor och familjemedlemmar samtidigt som de svarta skulle ha svårt att se mig för något annat en "just another crazy white woman".

Well, kan ju egentligen bara spekulera, lever ju trots all nu och inte då. Men oj, vad starka dessa kvinnor och män, för att inte tala om barnen, var som gick igenom all den nedvärderingen dagligen och ändå lyckades bygga upp liv och uppfostra fina och hederliga människor trots att alla odds talade emot dem. Cred till alla survivors!


Visa fler inlägg