Looks

Tänk vad stor vikt som läggs på vårt yttre. Det är det första vi ser på en människa och självklart spelar det därav en stor roll när det kommer till just "first impressions". Utsidan avgör hur vi uppfattar en människa och oavsett om vi vill eller inte påverkas vi alla av det på något sätt. Att sen välja att inte lägga någon stor vikt vid det utan istället ta sig tid att lära känna människan på insidan är sedan upp till var och en. Problemet är väl bara det att möjligheten att lära känna varenda människa vi möter är ganska liten och att därför utsidan oftast blir vår referens.

Finns föresten sjukt många tv-serier nu som handlar om utseende. De flesta fokuserar på den extrema skönheten, den som bara är några få förunnad och oftast inkluderar hårt arbete och en oerhörd beslutsamhet. Men många program är även inriktade på att lära sig att älska den kropp man har eller att genom beslutsamhet kämpa sig till den kropp man önskar ha. Måste erkänna att jag älskar alla dessa program, tycker det är härligt att se alla människor och olika osäkerheter som finns där ute. Vi alla har domoch på något sätt känns det skönt att veta att jag inte är ensam. Dessutom får man lite tips av programmen och det bästa av allt......uppmuntran. :)

För visst ha jag mina osäkerheter, det har jag inga problem att erkänna. Dock måste jag säga att jag överlag är riktigt nöjd med min kropp. Jag önskar jag kunde skärpa mig lite mer och äta bättre och träna mer regelbundet men jag är ändå rätt nöjd med min kropp. Tror mycket har att göra med att jag med tiden lärt mig att acceptera mig själv. Tror i och för sig aldrig att jag haft något riktigt problem med det tidigare heller, inte mer än vad "alla andra" har åtminstone. Inte ens när jag la på mig flera extra kilon kommer jag ihåg att jag mådde speciellt dåligt. Visst jag reagerade på det tillslut och hade komplex men det är ingen period jag idag kommer ihåg som speciellt lidosam. Istället såg jag till att ta tag i situationen och detta med besked. Och allt med att kilona rasade ökade min självkänsla igen, utan att jag ens märkte det. Visserligen led jag inget speciellt när jag var lite större men jag mådde oerhört mycket bättre efter att ha gått ner till min idealvikt. Idag är jag långt ifrån lika smal som då men jag mår bra och trivs med mig själv. Trots att jag aldrig vill hamna i samma situation igen är jag glad att jag upplevt det, det gör mig nämligen mer sporrad att hålla mig hälsosam. I alla fall sådär lagom hälsosam, lite godis och annat gott ser jag allt till att unna mig. Det gäller bara att se till att röra lite på sig också. :)

Men det är som sagt inte bara vikten som spelar in utan även andra skönhetsprocedurer. Jag skull ljuga om jag sa att jag inte bryr mig, jag skulle gärna få skönhetsbehandlingar varje veckan men tyvärr räcker inte studiebidrag och lån riktigt till för det..haha. Dock lyxar jag numera till det med ögonbrynsplock en gång i månaden och lägger lite extra pengar på rengörings- och dag- och nattkrämer. Har insett att det får mig att känna mig lite bättre och dessutom håller lite av det förhoppningsvis även huden från att förstöras för tidigt. Naglarna ordnar jag dock numera själv, det är alldeles för dyrt att gå till salong i Sverige för att fixa det. Trist tycker jag för i USA var mani- och pedikyr två av mina favvo lyxigheter. Jag har det dock rätt bra ändå och saknar det bara iband när jag  blir påmind av någon ed supernaglar.

Skönhet går att diskutera hur länge som helst men nu får det nog räcka för mig. Den viktigaste skönheten tycker jag nog ändå kommer inifrån och den som kan slipas till utifrån är bara en extra bonus som jag inte tycker ska ta upp för mycket tid av ens liv. Dock går det inte att förneka hur bra en schysst styling kan få mig att må.

Piss portaler

Visst är det väl underbart att möjligheten att plugga på distans finns men vafan tänker universiteten (om det nu är dom) när de utformar sina portaler??? Det är väl ändå meningen att de ska vara lätta att använda så att man snabbt ska kunna komma igån med sina kurser, eller? Seriöst alla högskolor och universitet där ute i landet, skärpning på portalfronten!

Har på grund av dåligt utbud av samhällsvetenskapliga kurser på mitt universitet (Luleå Tekniska Universitet) redan hunnit med fyra extra portaler varav tre SÖG! Högskolan på Gotlands portal var dock helt underbar och förtjänar en hyllning. Bästa portalen!

Nu ska jag gå in och fightas lite mer med portalerna. Laters!

Perfektion

Tänker ofta på hur alla oskrivna regler som finns i vårt samhälle eller i alla samhällen runt omkring i världen, om det nu kan sägas finnas mer än ett samhälle. Det är ungefär som att prata i olika raser, vadå för raser? Härstammar vi inte alla från samma "ras"? Hur vi än tror att världen kom till så började det ju på något sätt, och de flesta teorierna bygger väl ändå på att våra skillnader framträdit först på senare tid, eller? Well, det blev en liten avstickare, men ibland är det nödvändigt att få lufta lite, så det är så det är bäst att ni vänjer er.

I alla fall, det var alla de oskrivna reglerna som skulle diskuteras. Visst är många av dem bra, absolut och jag tycker det är helt fantastiskt att vi alla lyckas jobba åt samma håll på så många olika plan trots att vi inte enlligt lag är skyldig att göra det. Däremot medför även dessa såkallade oskrivna regler, eller kanske bättre kallade förhållningssätten, ofta begränsningar. Dessa skiljer sig självklart på många sätt mellan olika kulturer men något som jag har mött på i samtliga kuturer jag haft möjligheten att möta är den ständiga strävan efter att uppnå perfektion. Det kan låta lite extremt men det jag syftar till är viljan att ha det perfekta livet vilket exempelvis medför det perfekta förhållandet och den perfekta familjen. Denna strävan medför ett väldigt hemlighetsmakeri. För som vi alla vet så finns inte den perfekta människan och synnerligen inte den perfekta familjen. Det finns en baksida på allt och alla. Men vet ni vad? Det gör inget! Livet skulle vara ganska så tråkigt om allt bara flöt på och alla levde inramade liv. Visst önskar jag ofta att min familj bara kunde vara "normal" och konfliktfri eftersom livet skulle vara så mycket lättare då. Men  det är såhär livet är, verkligheten är inte perfekt och kommer aldrig heller vara det.

Satt och kollade på Oprah idag, temat för dagen var "motherhood" och syftet var att genom diskussion av dess baksida skapa ett slags systerskap mammor emellan för att öppna upp och få mammor att föstå att de inte är ensamma och att man inte behöver låtsas att livet som mamma är en dans på rosor. Ofta är det så att enbart de positiva delarna av ens liv syns utåt medan de lite sämre eller rent av hemska delarna döljs och hålls hemliga för utomstående. Frågan är bara vilken nytta detta gör. Jag och mina kompisar pratade för många år sedan om just detta när det gäller förhållanden. Ett par av oss hade precis avslutat långa förhållanden som på det ena eller det andra sättet inte varit speciellt bra och hade äntligen börjat känna oss bekväma i att berätta för varandra om hur vi kämpat ensamma under delar av dessa förhållanden. Vid detta tillfälle diskuterade vi hur viktigt det är att vända oss till varandra när vi har problem för hjälp och stöd. Det visade sig att vi många gånger undvikit detta då vi varit rädda för var att våra vänner efter att ha hört om våra partners handlingar skulle sluta tycka om dem. Då skulle våra inte så perfekta förhållanden vara avslöjade och våra "perfekta" omdöme och integritet vara fläckade så länge vi stannade tillsammans med dom. Men vad var vi egentligen rädda för? Hade det inte varit bättre att få lite perspektiv utifrån från de människor som bryr sig mest om oss? Mina vänner vill bara mitt bästa och precis som vi kom fram till så vill vi tycka om de människor (i detta fallet partnerna) som våra vänner älskar. Vi litar på varandras omdömen och gör allt för att se det den andra ser innan vi lägger oss i och försöker få dem på att öppna sina vackra ögon och se verkligheten. Att vilja kunna hantera situationen är nog största anledningen till att saker hålls hemliga för andra, jag menar vem vill erkänna att de inte längre har fler svar eller lösningar på hur de ska få sitt liv att fungera? Inte jag i alla fall! Det är svårt att känna sig maktlös och kanske ännu svårare att erkänna detta för andra. Jag vill att min familj och mina vänner ska se mig och se en stark, smart och självständig ung kvinna, inte som hjälplös och olycklig. Så trots mitt samtal med mina vänner för några år sedan har jag ändå fortsatt att hålla mycket för mig själv. Jag har dock även blivit mycket bättre på att dela med mig av vissa delar av mitt liv och lärt mig att detta gör att jag lättare kan  ta tag i problemen och försöka jobba mot en lösning eller åtminstone lägga mina funderingar åt sidan efter att jag såattsäga fått dom "off my chest". På senaste tiden har jag bestämt mig för att detta inte bara ska gälladelar av mitt liv utan istället inkludera hela mitt liv. Jag vet att jag på detta sätt kommer börja må bättre och andas lättare. Att ta tag i problemen, söka hjälp utifrån och vara ärlig mot mig själv är viktiga delar i strävan mot lycka och jag har bestämt mig för att vara lycklig.

Tänk om vi alla bara kunde släppa våra fasader och sikta mot lycka istället för perfektion, hjälpa varandra istället för att fördöma varandra, förstå att alla bara gör sitt bästa och stötta varandra i våra val. Well, de flesta i alla fall. ;) Vi är alla unika och vi lär från alla situationer vi under vår livstid hamnar i. Varför inte jobba på att förbättra båra svagheter istället för att gömma dem? Tror mycket lidande på detta sätt skulle kunna försvinna och förväntningarna på oss som människor skulle minska.

Let's be real and help each other!

Visa fler inlägg