lisa.now

Ok, jag tycker det är superhäftigt att vara gravid, det gör jag verkligen, superhäftigt! Varje dag händer det grejer och bara vetskapen om att ett litet barn växer i mig, vårt barn, är helt underbar. Jag räknar varje dag och önskar att jag på ett mer aktivt sätt kunde vara med om vårt barns utveckling där inne. Men samtidigt som jag är väldigt förväntansfull så finns det delar av graviditeten som inte är så vidare spännande eller underbara. Min kropp går igenom sin absolut största förändring någonsin; den växer, tänjs, fylls med vatten och hormonerna flödar. En riktig resa som trots att den är hur cool som helst stundtals även är oerhört jobbig. Tänkte köra en crash course i de mindre positiva delarna av graviditeten, de vi så sällan pratar om. Visst kommer det vara värt varenda sekund av illamående när bebis är ute hos oss men det gör det inte lättare när det är som värst. Läs och njut; igenkännande, över att du redan avklarat det eller över att du sluppit genomgå detta (än så länge).

Kanske ska tillägga att jag just för tillfället mår oerhört bra och knappt känner av graviditeten så egentligen är det en konstig tidpunkt att publicera det här inlägget men jag skrev det för flera veckor sen och lägger jag inte upp det nu är risken att det aldrig blir av stor. Occh det vill jag absolut inte ska hända. Jag vill nämligen kunna kika tillbaka på det här när jag bara kommer ihåg hur underbart det var att vara gravid. Ok, once again, här kommer det:


Ömmande bröst
Först fattade jag ingenting, tyckte bara det var lite jobbigt att alltid behöva sova med kudde. Dom ömmade mest hela tiden, det spelade ingen roll om jag satt, stod eller låg. Mest ont gjorde det på natten då bh:n inte höll dom skyddade men det gjorde ont ganska konstant i några veckor. Nu är det rätt ok förutom att det ibland känns som att det sprängs inuti dom och att det är läskigt när det är för kallt ute.

Konstant illamående
Jag är fortfarande oerhört fascinerad över hur det är möjligt att vara illamående från det att du vaknar tills att du somnar in på kvällen. Hur är det möjligt? Ungefär 6 veckor in i graviditeten började mitt illamående, bara helt pang bom. Det var illamåendet som fick mig att göra gravtestet. Alltså var det också tack vare illamåendet jag fick reda på att jag (vi) är gravid(a). Jag tycker dock inte om det något mer för det utan var mycket tacksam när det började avta under vecka 13. Nu (vecka 18) har jag dock börjat känna av illamåendet igen efter att jag äter. Tror det kan vara blodsockerfall.

Extrem trötthet
Ja, till och med extrem är ett för svagt ord för att beskriva hur trött jag var i början av graviditeten. Jag var så matt att jag knappt orkade sitta upprätt, än mindre plugga, hålla intervjuer, umgås med människor eller på något sätt fungera som en normal person. Jag napade varje dag, ibland flera gånger om dagen. Gick och la mig suuuupertidigt och blev skakis när jag någon gång försökte trotsa tröttheten. Att plugga var bara att glömma och jag grät många, många gånger som ett litet barn över hur svag och orkeslös jag var. Tröttheten gav i ungefär vecka 12 med sig en aning och nu känner jag mig ganska normal igen, förutom att läggtiden numera alltid är innan midnatt. Onormalt för att vara Lisa men fullt normalt för vanliga människor.

Förstoppning/ingen förbränning
Vad som än hamnar i magen stannar där, och fortsätter att stanna där. Magen sväller upp och ett obehag sitter i nästan konstant. Riktigt utmattande och ibland så smärtsamt att jag trodde jag skulle sprängas. Varken frukt, vatten eller motion hjälpte under de veckor som var värst och jag fick sluta allt möjligt för att det gjorde det hela ännu värre. Tur i oturen att illamåendet redan gjort att suget efter vissa saker helt försvunnit för då slapp jag lida lika mycket. Värst var detta fram till ungefär vecka 13 men än idag, i vecka 19, har jag dagar som då det inte går att slappna av. Som idag till exempel.

Pruttig/rapig
I och med att förbränningen helt avstannade bildade även massor med gaser i kroppen. Inge vidare fräscht men på något sätt måste det ut så det fick bli prutt och rapkalas. Det var det enda som hjälpte åtminstone lite - för stunden.

Slem i halsen
Från ingenstans, verkade det som, bildades ett äckligt slem i min hals och jag gick i flera veckor i början av graviditeten runt med en känsla av att jag var påväg att bli förkyld. Jag svalde och svalde för att få skiten att försvinna men den satt kvar och gjorde illamåendet ännu mer outhärdligt. Jag är övertygad av att en av de två dagar jag spenderade hängandes över toaletten till stor del berodde på det jäkla slemmet.

Salivmonster
Jag har sedan kanske vecka 8 haft ett helt galet behov att spotta. Superäckligt! Men det går liksom inte att göra något annat. Jag som i vanliga fall producerar mer saliv än den genomsnittlige människan (detta är i alla fall min egen övertygelse) måste numera gå in och spotta på toan flera gånger om dagen. Ja, inte stannar det på toan heller, jag måste spotta utomhus också. Usch, som jag skäms men det är inte mycket att göra - jag vägrar svälja.

Ont i ryggslut
Ibland, men inte alltid, blir belastningen i ryggslutet (eller kanske heter det ländryggen?) för mycket. Då är det inte rå kul att stå upp. Har dock inte blivit så jobbigt än.

Extremt bra luktsinne
I början av graviditeten, eller egentligen typ från vecka 6 och kanske 4 veckor framåt, luktade nästan allt illa. Matos var det absolut värsta och vissa maträtter luktade värre än andra. Kyckling och ris (P's favorit) var värst. Höll på at spy varje gång och vi var tvungna att vädra trots att det fortfarande var riktigt kyligt ute. Matlagning var tvungen att ske tidigt på kvällen då lukten annars satte sig i sängkläder och väggar vilket gjorde att jag inte kunde sova.

Moody
Om jag får säga det själv tycker jag faktiskt inte att jag är så moody. Trodde det skulle bli mycket värre. Fast det kanske kommer? Och jag kanske är värre än jag själv märker av. Jag klagar, det gör jag absolut. Det är inte alltid en dags på röda rosor att vara gravid, men så psyko har jag inte blivit än. Har alltid sagt vad jag tycker. Måste höra med P när han kommer hem tror jag, för att få reda på om jag blivit mycket värre.

Onda fötter
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om mina ömmande fötter endast beror på graviditeten. Eller, där ljög jag ju. Jag vet att det inte endast beror på graviditeten. Ett jobb som innebär att jag är på fötterna mellan 6-8 timmar är starkt bidragande likväl som dåliga skor när jag är ute och ränner. Men lite måste det väl ändå bero på graviditeten? haha Om inte annat så kommer det med tiden och vikten.

Kan ju säga som så att jag är glad att jag sluppit hemorojder, svampinfektioner och allt annat knas man kan råka ut för. Fast kanske inte borde jinxa - peppar, peppar (tar i trä).