Kom så går vi
Efter lite övertalning fick jag tillslut med mig P ut på en prommis i Nackareservatet. Han är inte speciellt mycket för promenader min babe, förstår sig inte riktigt på det där med att gå utan något mål. För hem räknas liksom inte. Oftast får jag därför gå ut ensam och det börjar bli lite trist då alla rundor numera har gåtts ett antal gånger. Jag ska väl erkänna att inte jag heller alltid är speciellt pigg på att ta den dagliga promenaden men jag gör det ändå. Det är bra för Elliot med dagsljus och frisk luft. Ja, för mig och P också förstås. Det där sista använde jag dock inte som argument när jag försökte övertala honom. Nej, då använde jag endast Elliot som anledning. Det är liksom svårare att vägra när det handlar om ens sons bästa.
Till en början åkte E framåt.
Sen vände vi på vår köldbitna lilla gobit så han fick sova en stund.