En hyllning till oss

Det är en konstig period vi går igenom nu, båda två. En svår period som det inte ritkigt går att se slutet på men som vi båda vet måste ha ett slut. Egentligen har det väl hållt på under en längre period, ja faktiskt snart i ett år nu. Det är svårt att ställa om livet och börja leva på ett helt nytt sätt oavsett vem det gäller. Det gäller att vara öppen, framåt, positiv men framför allt stark och uthållig. Det är jobbigt att vara främmande på ett ställe som är ämnat att vara ditt nya hem och det är definitivt lättare att se de negativa sidorna än de positiva, att väga det gamla (som oftast koms ihåg som underbart) mot det nya, annorlunda och läskiga. Att tänka positivt är inte alltid det lättaste i svåra situationer. 

Det kräver en stor beslutsamhet för att orka ta sig upp på morgonen och ta sig till skolan för att sitta och lyssna på någon som talar ett främmande språk i flera timmar som man inte förstår någonting av. Speciellt när man vet att ens framtid med stor säkerhet kommer att hänga på detta nya språk. Till visst del förstår jag hur stressande  det är men inte till 100% för jag har aldrig bosatt mig i ett främmande land utan bara vistats i dem under kortare perioder.

Att vara helt utan vänner och tvingas umgås med människor som egentligen inte är speciellt tilltalande är påfestande, detta är något jag har stor erfarenehet av själv. Men jag vet också att nyckeln till att hitta de rätta vännerna, de som man verkligen klickar med, ligger i att "be out there" och verkligen ge av sig själv och ta in så mycket som möjligt. Det betyder ofta stor uppoffring och många besvikelser men tillslut kommer de, de som kommer finnas där för alltid.

Pedro har varit helt fantastisk och jag är så stolt över honom. Han tvekade knappt innan han bestämde sig för att ge oss en chans i ett litet land långt borta från hans/vårt gamla liv utan följde bara med. Detta kanske inte alltid har varit till hans fördel, lite eftertanke och efterforskning hade nog kunnat göra honom gott och många gånger underlättat saker för honom men han gjorde det på sitt sätt, det han tycker fungerar bäst för honom. Han har lärt sig språket jättebra på den korta tid han varit här och idag har han två jobb och har skapat sig sitt egna lilla kontaktnät helt utan min hjälp.

Flytten och nystarten har varit tärande, speciellt på vårat förhållande och många gånger har jag känt mig nästintill uppgiven. Hur hade vi trott att detta skulle fungera? Hur kunde vi vara så naiva? Det har varit/är svårt att hinna med varandra när så mycket av tiden går åt till att hantera den nya situationen. Pedro gav upp sitt gamla liv p.g.a. oss, hans gamla säkerhet är borta och jag har under en lång tid varit det enda han har. Att han flera gånger ångrat sig är jag säker på, han hade det lättare förut, att passa in det vill säga, att kunna leva ett normalt liv utan att hela tiden behöva tänka en extra gång innan han gör något. Det sagt, även jag har tvingats ge upp mitt gamla liv, det handlar inte längre bara om mig utan han ingår i alla mina planer och alla mina beslut hänger på vad det kommer betyda för honom. De planer jag tidigare hade på vad jag skulle göra härnäst får idag stå tillbaka för oss. Det är ett anträngade liv vi lever just nu, ett oförutsägbart liv som ändå ständigt kräver planering för att gå ihop. Spänning finns det lite plats för, i.a.f. positiv sådan, men vi gör vad vi kan för att skapa den så ofta det går eller i.a.f. skapa ett liv som liknar det vi tidigare hade.

Jag visste mycket väl att det skulle bli svårt för oss ett tag framöver, kanske mer en bara ett tag framöver till och med. Omställningar är inget som fixar sig av sig självt utan de kräver mycket arbete av de inblandade. Många gånger orkar vi efter krävande dagar inte lägga ner detta arbete utan vill mycket hellre bara vara och glömma det jobbiga, det känns enklare för stunden liksom. Visst är det många gånger lättare att blunda och hoppas att imorgon ska bli bättre men antagligen blir morgondagen ungefär bara som idag om inte sämre när "arbetet" uteblir.

Vår kärlek och vårt liv är värt allt arbete som kan tänkas och det ska bli lättare för oss, det ska det, vad som än krävs. Det är vi värda efter allt vi gått igenom och all kraft vi lagt ner på att få det att rulla trots att så mycket talat emot oss. Jag vägrar låta vårt liv fortsätta rulla, det ska fan sväva, svicsha, flyga, flamma.....vi ska ta tillvara på varenda ögonblick och göra dem till våra. Starting today (once again) it's all about us!

För det är vi värda!
#1 - - jeka:

Jag börjar nästan gråta..så fint!

Ni är bäst, ni klarar allt.

Och snälla skaffa en bebis till mig snart ;)

#2 - - Lisa:

Du är bäst!

Bebis kommer när det är dags..eller? haha