Estocolmo

Har vart nere i huvudstan lite grann och OJ vilket uppvaknande jag fick. Har insett hur mycket jag saknar den staden, mitt "hemma" men ändå "borta", och alla människor som kommer med den. Eller egentligen är det väl kanske just människorna jag saknar, staden är liksom bara ett plus i kanten. Ett väldigt stort plus i kanten men ändå inte det viktigaste. Jag tror mer det handlade om hur jag plötsligt insåg att mitt liv uppe i Luleå är sjukt isolerat. Just nu är det förstås mer påtagligt än någonsin då alla mina fina flyttat härifrån, förutom Pedro då men han jobbar mest hela tiden så det blir lätt lite ensamt. I Stockholm däremot hade jag fullt upp hela tiden och var inte ensam många minuter. Hann med att träffa en massa fina människor, många jag inte träffat på väldigt länge, vissa var det flera år sen jag såg sist. Jag är riktigt nöjd med mitt besök, önskar bara jag hade haft ännu lite mer tid så jag hunnit träffa alla lite mer. Tänk att jag har så många härlliga människor i mitt liv, jag blir varm när jag tänker på alla mina go'bitar.

Största anledningen till att jag åkte ner (det är ingen idée att ljuga) var för att få träffa min sweety pie Sebastian. Åh, vad jag kan sakna min lilla kille ibland. Det var helt underbart att få några dagars mys med honom, Fabian och Annica. Vi gjorde stan under två dagar och stupade i säng allihopa sena kvällar. Men det var det verkligen värt!

                                                                  Min finaste Bastibast!

                                     
             Annica & killarna                               Brorsorna bus                               Min sweety pie

Tack vare att Basti med familj mötte upp mig så passade jag även på att se till att jag fick ett par exra dagar där nere, jag vill ju inte missa någon när jag ändå är där. Jag tror faktiskt jag kan säga att jag för första ggn känner att jag hunnit med alla. Turligt nog har det gått bra att köra gruppdating flera ggr vilket gjort det något lättare och Kerstin har vart så go och offrat sig genom att följa mina planer så gott hon kunnat. Nä, jag känner mig verkligen helnöjd! Något som definitivt underlättade när det var dags att flyga upp igen. Visst saknade jag Pedro men hade jag inte kännt mig färdig i Stockholm hade det ändå kännts jobbigt att åka upp igen. Här kommer ett utdrag av alla gobitar jag hann träffa. Tyvärr var jag dålig på att foto den här ggn, lite sorgigt nu efter när jag vill kika och minnas alla fina stunder.


                 
                         Jag och fina Angelica                             Söt Kerstin och väldens bästa syster

             
                  Linnéa, mamma och mormor                            Mamma och morfar

Inte konstigt att jag efter alla dessa underbara möten börjar längta "hem". Tror det börjar bli dags för oss att börja röra oss nedåt, Luleå har vart underbart, verkligen! Men nu börjar det kännas som att detta kapitel snart borde få ett avslut och nästa en början. Det blir väl åtminstone ett halvår till, antagligen ett långt halvår men jag tror att med lite coola aktiviteter så ska vi nog klara av det utan problem. Antagligen kommer det hinna bli åtminstone en trip ner till Stockholm under hösten också om Pedro lyckas knipa några dagar ledigt vilket kan underlätta något. Jag vill i alla fall gå på India Arie, min STORA idol, i oktober och det skulle vara mysigt om P kunde haka på ner så även han får lite miljöombyte. Sen kämpar jag ju och håller tummarna som fan för att jag ska kunna knipa en resa till Malawi, det hemliga landet i Afrika. Får se hur det går med det. Eller vad säger jag?? Jag ska dit!!! :P Sen får vi helt enkelt se hur det blir för oss till våren, om vi sticker härifrån så fort som möjligt eller om vi håller ut och flyttar till sommarn, ganska mycket hänger på Pedros jobb men lite även på mitt plugg. Ett som är säkert är iaf att en stor del av mitt hjälrta tillhör Stockholm men den största delen tillhör alla mina finfina hjärtan där nere.
↑